Framför mina ögon

Veckans tema i Fotosöndag är raritet. 

Jag hade som vanligt inga direkta uppslag då jag fick reda på temat på Twitter i tisdags. Jag tänkte inte så mycket mer på det då, utan tänkte att det löser sig.

På kvällen när jag stod och diskade så landade mina ögon på föremålen vi har i köksfönstret. Där finns, förutom en kruka med blommor, en ljuslykta och lite annat krimskrams också ett gammalt strykjärn och en gammal sockertång. Strykjärnet är av modellen smårostigt järn. Det passar bra som prydnad och måste varit fruktansvärt att stryka med. Tungt och otympligt. Den gamla sockertången är också gjord av järn. Ingen aning hur den använts men jag antar att det var att knoppa av sockerbitar av en sockertopp. Ser mer ut som en avbitartång för verktygskådan än något som används på fikabordet.

Så där fanns de ju. Rariteterna. Mitt framför mina ögon. Mitt val till veckans tema föll i alla fall på sockertången med nedanstående bild.

Så jag monterade upp min lilla fotostudio på spisen med ostbrickan i svart glas som underlag. Det var ett tag sedan, men nu monterade jag också på mitt microobjektiv för att kunna komma riktigt nära inpå. Eftersom jag inte har stativ så fick kameran vila på en hög av glasunderlägg, för att få till ett litet uppifrån-perspektiv.

En första tanke jag hade var att försöka zooma in ett litet sockerkorn som låg klämd mellan bladen på tången, men då tyckte jag själva tången hamnade utanför blickfånget. Var ju ändå sockertången som jag ville framhäva. Så det fick bli socker i bakgrunden istället och sockertången lite mer synlig i förgrunden.

 

 

Den sista filmrullen Kodachrome

För en sisådär 20-25 år sen jobbade jag i olika omgångar på Kodak. Antingen var det som sommarjobb eller vikariat.

En avdelning jag jobbade på hette ”Avsändningen”. Vi var slutstationen i framkallningskedjan som innebar att alla foton som framkallats skulle vi paketera och skicka ut ut till de olika fotobutikerna i landet. Några digitala kameror i den utsträckning vi har idag existerade inte. På den tiden var det lyx för de på laboratoriet som hade sladdlösa telefoner. Det som var det tekniska underverket då var den lilla exklusiva skara som framkallade Photo-CD. De satt inne i ett förslutet rum som skulle hålla en dammfri miljö. Huruvida det var dammfritt vet jag inte. Firman sålde även en speciell CD-spelare för ändamålet. Photo-CD var framtiden enligt strategerna.

En annan avdelning jag jobbade på var KodaPost (vet inte om det finns kvar idag). Där var det jag och Richard Norling (ja fotbollstränaren) som stod för kundservicen kring den produkten. ”Kodapost, Patrik” upprepades ett antal gånger per dag när samtal från kunderna skulle besvaras. KodaPost innebar att man skickade in sin filmrulle och förutom få den framkallad på önskat vis också fick man också en filmrulle i retur med bilderna. KodaPost var min sista anhalt på Kodak, innan jag lämnade bygget för nya äventyr i arbetslivet.

Den första avdelningen på Kodak som jag jobbade på hanterade all ankommande film. Film som sedan skulle vidare till framkallning och förhoppningsvis i slutändan paras ihop med rätt adresslapp för att skickas iväg från Avsändningen ut till butik. Min uppgift var att sprätta påsar med diabildsfilm av märket Kodachrome. Kodachrome kunde jag kräkas på i slutet av passet. Jag vet inte hur måna kakor bestående av 64 rullar som jag fyllde. Det var i alla fall i sextimmarspass jag satt och sprättade påsar. Antingen började dagen kl 6 eller klockan 12. ”P4 Radio Stockholm hundratrekommatre” hörde jag ett antal gånger per dag från den lilla radion som stod bredvid min arbetsstation.

Mot bakgrund av det sista ovan om det första jobbet på Kodak, så var det en speciell känsla att se filmen om den sista Kodachrome-rullen.

 

Bilder på våra barn

När jag började hänga i sociala medier bestämde jag mig för att utelämna våra barns namn samt att inte visa upp bilder där deras ansikten förekommer. Det är bland annat därför de har namnen @_Lillebrorsan och @_Storasyster i olika sociala mediesammanhang. Min tanke är att de själva, när tiden blir mogen får avgöra hur de vill göra med sin sociala medienärvaro och att vi då har en diskussion om den.

Det som jag kan tycka är lite trist är att jag ibland tycker jag får till bra bilder men där deras ansikten är synliga, vilka jag då inte delar med mig av. Är det så att dessa bilder bara hamnar på en hårddisk utan att se ”dagens ljus” så att säga. Nä inte riktigt. De bilder jag fastnar extra för får en stjärna i bildsamling för att senare hamna i en fotobok över de bilder jag är särskilt nöjd med från året som nära och kära har möjlighet att kika på.

Sen är det ju inte så att jag inte publicerar några bilder av barnen. Händer, fötter eller en bild tagna ur ett annat perspektiv än framifrån publicerar jag. Här är några av mina egna favoriter.

Trainspotting Sketch on a piece of wood
Girl in sunset Sleeping
Driving my car Girl watching TV

På Flickr går det att samla bilder i olika kategorier. Här är exempelvis min samling under kategorin Barn

Få varmare resultat med kamerans blixt

Jag har många gånger önskat ett varmare resultat av bilderna när jag flippat upp blixten för att ta en inomhusbild. Ofta har resultatet blivit ett kallt, starkt blixtljus i någon persons ansikte. Alternativet, när så tillåts, kan vara att fota utan blixt och istället höja upp ISO-värdet.

Men de tillfällen då blixt ändå är det enda alternativet så har jag hittat en funktion i kamerans manual som jag ska testa nästa gång – blixtkompensation. Jag anar att jag med denna funktion kan justera blixten så jag får en varmare färgåtergivning men hur den sen påverkar ljuset i bilden jämfört med exponeringskompensation vid uppfälld blixt som jag visar på nedan måste jag forska vidare i. Har försökt läsa men inte greppat skillnaden än.

När jag fotograferade huvudet nedan använde jag kamerans interna blixt. Däremot tonade jag inte ner med blixtkompensation utan instället använt funktionen Exponeringskompensation.

Ingen Exponeringskompensation Ingen Blixtkompensation. f2,8, 1/60, ISO100f2,8, 1/60, ISO100

Exponeringskompensation +1. Ingen blixtkompensation. f2,8, 1/60, ISO100
f2,8, 1/60, ISO100
Exponeringskompensation -1. Ingen blixtkompensation. f2,8, 1/100, ISO100f2,8, 1/100, ISO100

I exemplen ovan är den översta bilden tagen utan att ändra inställningarna. På den nedre raden är den vänstra bilden tagen med exponeringskompensation satt till +1 och på den högra är exponeringskompensationen till +1.0. Just i detta fall är kanske inte exponeringskompensationen är att föredra utan är mer tänkt att illustrera hur resultatet påverkas med de olika inställningarna. Jag tog bilderna i kamerans A-läge, dvs där jag kan styra bländaren själv och kameran sköter slutartiden. Då jag sätter exponeringskompensationen till -1 så påverkas bildens slutartid så den blir kortare.

Vår tid tillsammans

Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader blir till år.

Tiden passerar i ett rasande tempo. Häromdagen när jag var hemma och vabbade så insåg jag att jag verkligen far runt varv efter varv i det lilla ekorrhjulet. Ekorrhjulet med jobba, hämta, lämna, läsa saga, sova, fredag, söndag, måndag osv. Hjulet snurrar runt runt runt och jag är dålig på att stanna upp och reflektera. Upptäcka hur mina barn utvecklas. Tänker inte på de stora dragen utan det är de där så kallade detaljerna jag kunde lägga märke till när jag var föräldraledig. Detaljerna som när en nyfödd bebis upptäcker att handen går att röra på, knyta eller vinka med. Eller då barnet upptäcker att en stortå utan problem går att stoppa in i munnen. När jag tittar på foton från barnens uppväxt är också ett tillfälle då jag blir påmind om deras utveckling. En bebiskind har övergått till en kind på en snart sexårig tjej med . Fotot på den sprattlande lilla killen i badbaljan är nu en tvååring som frågar vart syrran är någonstans för att i nästa stund sitta och dra fingrarna över glasytan på iPaden för att övervinna ett Toca-Bocaspel

Det var i samband med att vi åt lunch i torsdags då jag plötsligt den där känslan igen. Känsla av att ekorrhjulet plötsligt stannade till och det absurda i att jag slogs över hur snabbt det snurrar.

Det som gjorde att jag stannade till denna gång var @_Lillebrorsans stapplande försök att med kniv och gaffel dela en wienerkorv i mindre bitar. När han slitit/skurit loss en lagom stor bit spetsade han den med gaffeln och doppade den i ketchup innan den hamnade i munnen. Det var något i hela situationen som gjorde att jag liksom vaknade till. Det hände där och då.

Den här gången blev vår lunchstund dokumenterad i en bild. Bilden kommer hjälpa mig att minnas tillbaka på vår tid tillsammans vid lunchbordet den där torsdagen i mars 2014 då han tränade på att hantera kniv och gaffel.

Exponeringskompensation

I samband med att jag började använda kamerans halvautomatiska program så har jag också upptäckt funktionen exponeringskompensation.

Jag ska redan nu säga att min kameras ljusmätning i detta fall är inställd på matrismätning, dvs. att kameran mäter ljuset i en stor del av bilden när den exponerar. Det finns en annan typ av ljusmätning som innebär att kameran enbart mäter ljuset vid fokuspunkten, sk spot-mätning.

Ta exemplet nedan. Idag när jag var i Gamla Stan i Stockholm och fotograferade så hittade jag denna passage. Kameran var inställd på kamerans A-läge, dvs jag styr bländaren (och ISO-värdet) medan slutartiden sköts av kameran. Jag tog min bild men var inte nöjd med resultatet. Jag tyckte dörren och skyltfönstret blev aningen för ljus. Kamerans halvautomatik mäter i detta fall ljusmängden i hela bilden och försöker skapa en bild som utifrån förutsättningarna är rätt exponerad. I detta fall blir troligen ”rätt” exponerad att kameran försöker ta hänsyn till den mörka passagen jag står i – försöker  ljusa upp den vilket resulterar i att miljön utanför passagen blir för lite ljus.

Exponeringskompensation Exponeringskompensation

Med hjälp av kamerans exponeringskompensation kan jag nu lura kameran att underexponera bilden, dvs lura kameran att släppa in mindre ljus. I detta fall sänker jag exponeringen med -1. På så vis blir de ljusare partierna utanför passagen mindre ljusa och de mörka partierna blir mörkare vilket märks på väggarna.

Vad händer?
Då kameran väger ihop hela bilden och strävar efter att få rätt kombination av bländare, slutartid och ibland också ISO-värdet så kan bilden ibland få ett oönskat resultat, precis som ovan. Kameran försöker kompromissa mellan de ljusa och mörkare partierna i bilden för att få till ”rätt” exponering.

Vad är det egentligen kameran gör när man exponeringskompenserar?
Om jag ställer in exponeringskompensationen till +1,0 så innebär det att jag höjer upp exponeringen av bilden med ett bländarsteg. Beroende på vilket kameraprogram som är inställt så väljer kameran att ändra slutartiden, bländaren eller i vissa fall även ISO-värdet för att göra bilden ljusare. Kameran justerar/kompenserar alltså den funktion som kameran styr. I mitt exempel, A-läget styr jag bländaren manuellt och slutartiden är automatiskt vilket gör att exponeringskompensationen reglerar slutartiden. I bilderna ovan ändrades slutartiden  från 1/80 till 1/60.