föräldraledig

Vår tid tillsammans

Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader blir till år.

Tiden passerar i ett rasande tempo. Häromdagen när jag var hemma och vabbade så insåg jag att jag verkligen far runt varv efter varv i det lilla ekorrhjulet. Ekorrhjulet med jobba, hämta, lämna, läsa saga, sova, fredag, söndag, måndag osv. Hjulet snurrar runt runt runt och jag är dålig på att stanna upp och reflektera. Upptäcka hur mina barn utvecklas. Tänker inte på de stora dragen utan det är de där så kallade detaljerna jag kunde lägga märke till när jag var föräldraledig. Detaljerna som när en nyfödd bebis upptäcker att handen går att röra på, knyta eller vinka med. Eller då barnet upptäcker att en stortå utan problem går att stoppa in i munnen. När jag tittar på foton från barnens uppväxt är också ett tillfälle då jag blir påmind om deras utveckling. En bebiskind har övergått till en kind på en snart sexårig tjej med . Fotot på den sprattlande lilla killen i badbaljan är nu en tvååring som frågar vart syrran är någonstans för att i nästa stund sitta och dra fingrarna över glasytan på iPaden för att övervinna ett Toca-Bocaspel

Det var i samband med att vi åt lunch i torsdags då jag plötsligt den där känslan igen. Känsla av att ekorrhjulet plötsligt stannade till och det absurda i att jag slogs över hur snabbt det snurrar.

Det som gjorde att jag stannade till denna gång var @_Lillebrorsans stapplande försök att med kniv och gaffel dela en wienerkorv i mindre bitar. När han slitit/skurit loss en lagom stor bit spetsade han den med gaffeln och doppade den i ketchup innan den hamnade i munnen. Det var något i hela situationen som gjorde att jag liksom vaknade till. Det hände där och då.

Den här gången blev vår lunchstund dokumenterad i en bild. Bilden kommer hjälpa mig att minnas tillbaka på vår tid tillsammans vid lunchbordet den där torsdagen i mars 2014 då han tränade på att hantera kniv och gaffel.